Nyexad förskollärare utan visdom
Föräldraledigheten tog plötsligt slut och gick upp i rökmoln - poff! Det innebär förändringar(hjälp). Jag kommer att börja jobba på onsdag. Ja, om inte min bortoperarade visdomstand har förhäxat min läkeprocess vill säga. Vilket den mycket väl skulle kunna ha gjort(den jävulen). Litar tyvärr inte på visdomständer! Nu ska en ju inte dra ALLA över en kam. Men! Det är något lite lurigt med dessa tänder. De ligger där inne, väl inrättade i käken, låtsas gömma sina sneda rötter och vågräta vädjan om att sabotera sin granntand. MEN NI ÄR GENOMSKÅDADE! Tandis såg er och era filurigheter! Så ni åkte bort- fattar ni?!
Nåväl, tillbaka till jobbet. Jag håller faktiskt på att gå ned i spagat av nervositet och lycka! Vill springa sju varv runt lägenhetskomplexet -minst! Typ SÅ exalterad är jag. Jag vet att jag inte kommer uträtta några pedagogiska mirakel första veckan(lugn i heliga makaronernas storm liksom). Jag vet att jag kommer ha upp över öronen med att minnas namn, bygga relationer och komma in i alla rutiner. Men mitt i detta kanske jag åtminstone lägger en grund för mirakel. Och jag ska vara såååå himla snäll mot mig själv. Stryka min egen lilla hand och säga :"såja, det gör inget att barnen gråter för att du pratar skånska och ditt hår sticks när någon mot all förmodan vill chilla i knäet när ni läser saga, du har ändå din charm Anna... Någonstans! Barnen ser sånt - charmen under ytan. Det här någonstans.". You wiilll be loved, and youuu Will be löööööveed! And you have en gitarr som ess i rockärmen i annat fall.
Sen ska jag begrava mina läppar i oemotståndligt bebishull när jag kommer hem, och det ska vara min knapp tillbaka till hemmet och mina barn.
Äsch, ge mig. Flams och trams. Vad är det värsta som kan hända? Att jag tappar bort barnens vantar och bryter benet första dagen? Ändå en beundransvärd kombination av klantighet i så fall. Men det blir nog bra. Såja, lugn och fin!
